Rent spontant så känner jag att det här är en av mina favoritskivor i år. Det börjar vackert och dystert. Slutar vackert och dystert.
Mer behövs inte.
I kväll ska jag ut. Ut på krogen och bedriva hor. Oskar Linnros spelar på Nöjesfabriken och det kommer bli årets händelse, sägs det. Jag är mest där för att det är gratis inträde och för att alla, jag menar verkligen alla, ska dit. Aksel kommer hänga med mig från kvällens absoluta början och vi ska prata om livet, valtider och iPhones.
Som alltid.
Den bästa tiden på året är nog den här tiden. Det händer så mycket. Hela tiden. Nollning dit, välkomstfest dit, födelsedagsfester här och överdriven porrdans på Koriander där.
Jag borde egentligen sätta mig ner och läsa kurslitteraturen. Alla frågar mig om jag läst något och jag svarar givetvis nekande. Vem läser -- undantaget är givetvis Amanda (och andra statsvetare) -- egentligen kurslitteraturen ? Den ska man bara sitta och gnälla på. Antingen är den för dyr, för svårläst eller så är den på engelska. Ibland går alla de där egenskaperna hand i hand. Då förvandlas klassen till kulturrebeller -” bränn böckerna!”, skriks det och stämningen är hätsk.
Kurslitteraturen stressar man med i slutet av en kurs, då man vilt hoppar bland kapitel i boken och försöker få någon ordning på de strukturer boken tvingar på en. Det får man inte i år, sägs det. Vi får en hel vecka på oss att läsa kurslitteraturen. Under den tiden har vi inga lektioner.
Det som är bra med den här ledigheten, ja, utöver att vi är lediga, är att det är veckan efter min födelsedag. Det är lite som om läraren gett mig en liten födelsedagspresent!
Jag drömmer om vatten igen. Drömmer att vattnet är på mig och i mig och runt mig, och att det flyter och flödar och droppar, och jag har hört att drömmar om vatten betyder förändring och varenda gång jag drömmer om vatten tänker jag: satan, förändring nu igen.
Ska det aldrig ta slut?
- Fakta om Finland, av Erlend Loe.
Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.
I går började skolan. Snart är det dags för skoldag nummer två. Jag vet inte hur det här kommer gå, med C-uppsats snart, samt eventuell död och massiva panikattacker, men jag vet att den här söta bilden kommer bli min nya bakgrundsbild.
När det här började skrivas var klockan 12.47 och onsdag. Min inre kalender har trott att det är torsdag. Torsdag är trots allt nästan fredag.
Och på den här månadens sista fredag får jag lön.
Den här månaden kommer lönen markera de sista dagarna av sommaren 2010. Det är lite sorgligt för jag känner verkligen att jag inte åstadkommit något den här sommaren. Visst, bröllop dit, Stockholm hit. Det räcker liksom inte. Och nu när jag tänker efter har jag inte fått min syster att gråta en enda gång de här tre månaderna.
Misär, katastrof, etcetera.
Oj, vilket mörkt inlägg det här förvandlades till. Det är helt och hållet Bon Ivers fel*.
Se här vad mannen så fint sjunger (i den vackraste av vackra falsetter);
That was Wisconsin, that was yesterday
Now I have nothing that I can keep
‘Cause every place I go I take another place with me
Love is love’s mystique
You’re up on the bar and you’re shaking
With every grimy word
Who will you love? What’s love when you’ve hurt?
The winter as your scene
The snow kissed the curb
Lite väldigt pretto.
That’s how we like it.
* = …och kanske lite alla rutor Plopp jag käkat. Socker makes my mind wander into dark places. Hoppas Cloetta gör som Telia och googlar fram min blogg. Kanske skickar de en påse Plopp och Center till mig? Jag lovar att ta kort och skriva om hur mycket jag älskar er.
Det hände, lite ironiskt, när jag började skryta om min lilla svarta pärla som ännu inte skickats. I samtalet, med min bror, över telefon, skröt jag om hur cool den är, vilka superförmågor den kommer ge mig och även hur billig den kommer vara varje månad. Eftersom jag helt glömt alla detaljer om abonnemanget började jag leta efter beställningsbekräftelsen Halebop skickat till mig.
-helt plötsligt-
*pling-plong från mitt mailprogram*
Sedan dyker en ruta upp.
Du har fått mail från Halebop…
leveransbekräftelse – dina varor är nu på väg
Det fanns (och finns fortfarande) inga ord för den glädje jag kände (och fortfarande känner). Och eftersom Lisis nu lagt upp en .gif-bild i sin blogg måste jag kontra med något riktigt bra.
Min mor upptäckte prickar i min hals. Katastrofalt! Det innebär att jag a) måste springa till vårdcentralen i morgon, b) få antibiotika av en kinkig anställd och c) äta äcklig antibitiotika.
Jag gillar inte antibiotika.
Tyck synd om mig!
För några timmar sedan var jag i Karlstad. Nu är jag i Arvika, därför kan mamma lysa en ficklampa i halsen på mig. Som mammor ska göra. Förut, när jag var i Karlstad, gjorde jag för övrigt flera roliga saker.
Jag var på äventyr med min granne, Jessica, och körde in i trottoarkanter. Eller, ja, hon gjorde. Jag var mest där för the ride of my life. Det var spännande, för Jessica fick punka. Jag lärde mig flera saker.
Som…
1. Att köra in i trottoarkanter är farligt. Man kan få punka.
2. Det finns något som heter reservdäck och det här däcket är fulare än vanligare däck. Reservdäcket gömmer sig även oftast längst bak i bilen. I Jessicas bil var däcket lite gömt och vi kände oss alla som Indiana Jones när vi väl fick ut däcket.
3. Det är bra att få punka i närheten av en kusin. De hjälper en när man får problem med bilen.
4. För att få bort däcket som har punka måste man först ha en domkraft för att lyfta bilen. Domkraften är väldigt liten och kan bära väldigt tunga saker. Efter domkraften gäller det att skruva bort däcket och skruva på det fula reservdäcket.
Eller, för att summera upplevelsen i en bild.
Hm.
Jag vill skriva om Snooki. För tydligen har hon en pojkvän. Hur kommer det sig? Varför har inte jag det? Fast -- om man nu ser det så här: om någon väljer Snooki, frivilligt, utan någon form av tvång (även pengar), så har väl jag också en chans?
Väl?
ELLER?
P.S: Jag vill dedikera den här till Ida och Amanda:
